The Paul Stanley Show. Sju av elva låtar är hans, hela Crazy Nights plattan andas Stanley. Dessutom är detta en Master Class i sångteknik: aldrig har Paul Stanley sjungit så fantastiskt bra som han gör här. Han berättar själv i efterhand att han ville testa sina gränser och verkligen utmana sig själv för att se vad han klarade av.
Asylum är typ en bättre version av Animalize. Här är KISS lite mer trygga i sin nya stil: ett avsminkat band som spelar tidstypiska hårdrockslåtar med snabba gitarrsolon. Det har landat lite mer här, ändå når de inte ända fram. Där de var nyskapande och stilbildande ikoner på 70-talet, är de här mer beslutna om att vara lyssnarna till...
Jag ser 4 småpojkar framför mig, som alla står tätt ihop vid en krossad fönsterruta. Blickarna är skamset nedslagna, alla stirrar i golvet med rödblossande kinder. Pappa kommer och suckar djupt, och säger: "Jaha grabbar, det här var inte så bra. Inte roligt alls." Så kan man sammanfatta känslan av Animalize.
Systerplatta till Creatures of the night. Precis som på föregångaren börjar denna platta med en stark Paul-låt ("Exciter") för att följas av en stark Gene-låt ("Not for the innocent"). Och precis som Creatures har hitlåten "I love it loud", så har denna "Lick it up". Båda skivorna är producerade med hjälp av Michael James Jackson. Dock är den här...
ÅSKA! BLIXTAR OCH DUNDER!!! Nähä, det var trumintrot till låten "Creatures of the night". My God! Sällan eller aldrig har väl trummor låtit så mäktiga. Det här är KISS´ bästa skiva.
Så dags för en av de mest bespottade KISS-plattorna, ett kommersiellt bottennapp och del 3/3 i "The confused era". Förvirrade och musikaliskt vilsna efter de två senaste skivorna känner bandet att de måste bevisa något: att de kan göra ett koncept-album som kan tilltala kritikerna. Man tar in producentgeniet Bob Ezrin igen ("Destroyer", remember?)...
Exit: Peter Criss. Enter: Eric Carr. Fast på albumet är det Anton Fig som sköter trumspelandet, trots att Peter är med på omslaget. Ja, det är rörigt.
Dynasty, slutet på en era. Eller om det slutade redan vid soloskivorna. Det här är en spretig skiva låtmässigt. Precis som på "Dressed to kill" så är vissa låtar grymma och andra inget vidare. Soundet är väldigt polerat och cleant, låtarna är snälla och ofarliga. Om den första perioden i KISS´ karriär var "The golden years", så inleds här...
And the winner is... Ace Frehley! Fast vänta, detta var kanske inte en tävling? Hur som helst så levererar ässet den bästa soloskivan av de fyra medlemmarna. Låtarna håller en helt annan klass, dessutom finns en annan självklarhet och ett självförtroende som de andra soloalbumen saknar. Paradoxalt, då Ace är den minst rutinerade sångaren i bandet...
Peter Criss´ solo album. Eller, som jag kallar det, "35 minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaks".
