Ace Frehley (1978)

And the winner is... Ace Frehley! Fast vänta, detta var kanske inte en tävling? Hur som helst så levererar ässet den bästa soloskivan av de fyra medlemmarna. Låtarna håller en helt annan klass, dessutom finns en annan självklarhet och ett självförtroende som de andra soloalbumen saknar. Paradoxalt, då Ace är den minst rutinerade sångaren i bandet just då. 

Första halvan av plattan är suverän. Stark öppning med "Rip it out" och "Speedin´ back to my baby". Fortsätter starkt med "Snow blind", "Ozone" och "What´s on your mind". Vid detta laget bör Paul och Gene varit grinfärdiga, och då kommer storsläggan: "New York groove". PANG! Då är det dags att dela ut snuttefiltar och nappar till bandledarna, för gitarristen sladdade om dem och vann hela matchen. 

Sladdar är för övrigt precis vad Ace gör vid det här laget: hans beroende har eskalerat, och det är därför ingen slump att en tredjedel av skivans låtar handlar om droger: "Snowblind" (kokain), "Ozone" och "Wiped out" (alkohol). 

Han hänger löst i bandet. Det är mycket på spel - karriär, framtid, stolthet - så ässet spelar högt och satsar allt. Ace har själv sagt senare att det var otroligt viktigt för honom att den här plattan blev riktigt bra. Och det blev den. 

Trummorna spelas på alla låtar (utom en) av Anton Fig, som senare blev trummis i David Lettermans husband, såväl som i Ace´ eget band "Frehley´s Comets". Skivan sålde bäst av samtliga solo album 1978. 

Betyg: 7/ 10.

Bäst: "Rip it out", "Speedin´ back to my baby", "Ozone" och "New York Groove". 

Kuriosa: Ljudet av gasande Ferrari-bilar användes i låten "Speedin´ back to my baby". På samma låt valde Eddie Kramer att spela in gitarrsolot baklänges.