Gene Simmons (1978)

Nu börjar det likna något. Jag beskyllde ju Paul för att vara pretentiös. Well, Gene är ett snäpp värre - men lyckas bättre. 

Skivan börjar med ett kusligt intro: Ett demoniskt skratt blandas med dramatiska stråkar, och sakrala kvinnoröster som sjunger "Hosianna" samtidigt som besatta röster vrålar "Sanctum!!" (helgedom, sv översättning). Som ett KISS-fan skriver på nätet: "I will never forget the first time I heard it. I took it up to my room (where my 8-track stereo was) and put it in. I would have been 10 at the time. That intro came on and was scaring the shit out of me. I almost walked out of the room and went back downstairs..."

Enligt Sean Delaney (co-producer) var introt tänkt att ytterligare provocera alla som tjatade om att "KISS" stod för "Knights in Satan´s Service" (vilket enligt Simmons endast var rykten och struntprat).

Med den bästa sminkningen och den coolaste karaktären blir omslaget (skapat av Eraldo Carugati) också det snyggaste. 

Efter introt följer tre starka låtar i rad:

"Radioactive", enda singeln från plattan. En toppenlåt med ingen mindre än Joe Perry (Aerosmith) på gura. "Burning up with fever", svängigt. "See you tonight" - gullig poplåt, men satan vad bra!!

Beatles-influencerna märks tydligt på sistnämnda låt, såväl som i "Man of 1.000 faces" och "Mr. Make Believe".

Gene lämnar här basen (mestadels) till Neil Jason, och väljer att stå för sång och gitarrspelande. Inga dåliga gästmusiker på skivan: Cher, Donna Summer, Rick Nielsen (Cheap Trick) och tidigare nämnda Joe Perry (Aerosmith) för att nämna några. 

Plattan håller än idag och lyckas kombinera KISS-feelingen med Genes egen personliga touch på låtarna. 

Betyg: 6/ 10. 

Bäst: "Radioactive" och "See you tonite". 

Sämst: "When you wish upon a star".