KISS: "Carnival of souls" (1997)

Jag har försökt lyssna på den här skivan ett antal gånger genom åren. Varje gång har jag stängt av någonstans halvvägs. Jag står helt enkelt inte ut med den. Men om jag ska recensera hela KISS-katalogen så måste det ju ske åtminstone EN gång. Så min inställning nu var att lyssna på den med ett mindset att det inte är en KISS-platta. Jag låtsas att det är ett 90-tals hårdrocksband inspirerat av grungen. 

Carnival of souls spelades in redan 1995, men bandet beslöt att inte släppa den då det istället plötsligt var dags för en återförening med originalmedlemmarna. Dock kom fans över låtarna och när en bootleg av skivan började nå en större publik, erkände sig skivbolaget besegrat och släppte albumet. Jag minns att det var smått förvirrande: återföreningen omgavs av en enorm hype. Världen fick uppleva originalversionen av KISS, sminkade (!) tillsammans på scenen igen. En omfattande världsturné drog igång, vilken blev en mega-succé. Och efter turnén var det dags att spela in en ny studioplatta med det gamla gänget. Snart kommer den nya skivan! Oooooooooch.... DÄR! Kom istället en grunge-platta med de forna medlemmarna?! Anti-klimax. Ridå. 

Både gitarrerna och texterna är nedstämda. Det är ledsamt och tungt, världen är mörk och olycksbådande. Man gråter en skvätt, man litar inte på folk. OK. Samtidigt vet man att Paul och Gene egentligen bara vill skriva låtar som handlar om att ha sex, ha kul och - åtminstone i Pauls fall - rocka regelbundet. Därför känns skivan inte ärlig, men just ja - vi skulle ju låtsas att det inte är KISS.

Carnival of souls är andra gången som bandet rejält ruckar på sina musikaliska ramar, och gör en skiva som inte alls passar in i "KISS-mallen". Tillsammans med Music from the Elder står denna långt vid sidan av den annars ganska homogena katalogen. Det är inte min kopp té: vill jag ha Soundgarden så lyssnar jag hellre på Soundgarden. Det passar helt enkelt Paul bättre att sjunga "These are crazy, crazy, crazy, crazy nights" än "I think it´s gonna rain, down, down, down".

Carnival of souls blev KISS` sista platta som osminkat band, samt den sista de gjorde med Bruce Kulick som lead-gitarrist. Den har delat lyssnarna i två läger - precis som Music from the Elder: antingen älskar man den eller så tål man den inte. Jag klarade av att lyssna på den en gång. Till slut...

Betyg: 2/ 10. 

Bäst: "I will be there".