KISS: "Destroyer" (1976)

Destroyer. 

Vi kanske ska börja med omslaget, skapat av konstnären Ken Kelly. Ett konstverk i sig, som liksom kräver av dig att du plockar upp albumet, går fram till kassan i skivbutiken och hostar upp cashen. På den tiden det fanns skivbutiker, vill säga. Minns du förresten när man satt länge och bara tittade på ett LP-omslag? Luktade på den nytryckta färgen på inneromslaget och slukades upp av själva inramningen? (Dagens kids fattar inte vad jag snackar om, men de läser nog inte heller denna blogg.)

Bob Ezrin är stjärnan här, liksom en femte medlem. Utan Bob, ingen Destroyer. Kaxiga efter framgången med "Alive!" stövlar grabbarna in i studion för att en stund senare inse att här är det Ezrin som är chefen, vilket han också låter meddela. (Han gick runt med en visselpipa i ett snöre runt nacken, och blåste i denna när han tyckte att det var dålig ordning.) Bob är högst inblandad i låtskrivandet, och drar sig inte för att såga texter, låtidéer och tagningar han anser inte håller måttet. Det är ett uppvaknande och ett stålbad för bandet men resultatet blir också därefter. Som Paul Stanley senare beskrev det: "He pushed us way beyond our limits."

Ezrin är en producent av en helt annan kaliber. Han är nyskapande och djärv: tar in klockspel, stråkar, piano, barnkörer - you name it. Produktionen är banbrytande för sin tid, lyssna bara på "God of thunder" eller "Detroit Rock City". Jag vågar säga att det inte fanns något liknande ljudmässigt på den tiden. Och än idag låter den helt fantastiskt. Vi ska inte glömma låtarna i sig heller: förutom ovan nämnda två kolosser även "King of the night time world", "Shout it out loud", "Do you love me" och "Beth".  

Destroyer blir en megahit, men det var på håret. Visst, den sålde bra - guldskiva efter en månad, och en imponerande elfteplats på Billboard började skivan rasa på listan. När man är nere på plats 192, och både bandet och skivbolaget har tappat hoppet, händer det oväntade. Radiostationer flippar singeln "Detroit Rock City" och börjar spela B-sidan "Beth", vilket blir en gigantisk hit. Skivförsäljningen tar fart igen och tar Destroyer upp till plats 7 på Billboard Top-100 och ger dem sin första platinaskiva. Hela världen ligger nu framför bandets fötter.  

Albumet står för sig själv i KISS-katalogen, med sin bombastiska produktion och dito låtar är den raka motsatsen till exempelvis Hotter than hell eller Rock and roll over - vilka båda två är riktigt bra album, men de är helt andra sorters djur. 

Destroyer är inget annat än ett mästerverk.

Betyg: 10/10. 

Bäst: "Detroit Rock City", "God of thunder", "Shout it out loud". 

Sämst: "Great expectations".

Bubblare: "Flaming youth".