KISS: "Dressed to kill" (1975)
Hellacopters bibel och manual? Jag ser Nicke Andersson framför mig på första bandmötet: "Ok grabbar, nu ska vi dra igång det här bandet. Har alla gjort hemläxan och lyssnat på "Dressed to kill"?
Här går det undan. Tredje albumet på drygt ett år, och det skyndades igenom på bara 10 dagar i studion. Det är bråttom, och ekonomin är knaper - skivbolaget är nära att gå i konkurs och varken KISS eller managern Bill Aucoin har några pengar att tala om. Bandet har inte ens egna kostymer, varpå enda lösningen är att Bill lånar ut sina egna till bandmedlemmarna. Gene Simmons, närmare 1,90 m lång, får en kostym som är alldeles för liten. Dessutom slänger han på sig ett par träskor, vilket ger skivomslaget en lätt komisk touch. Vad ska man göra när det är knaper budget?
"Dressed to kill" klockar in på ca 30 minuter, det är korta låtar det handlar om. KISS´ plattor brukar starta med en stänkare, en riktigt stark låt som fångar lyssnarens intresse direkt. Istället börjar man denna skiva med de fyra sämsta låtarna på plattan. Det får en att tveka i början:
"Room service": Njaaa.... Nä.
"Two timer": Rolling Stones med Grodan Boll på sång? Nästa.
"Ladies in waiting": Äh men vafan grabbar. Kom igen nu.
"Getaway": Nästan bra. Criss gör som vanligt en stark sånginsats men det räcker inte. Jag har hunnit bli tjurig. Armarna i kors, pannan i veck.
Och sen kommer plötsligt pärlorna på en enda lång rad, som käftsmällar en efter en.
"Rock Bottom". Ouch! Åh fy fan vilken bra låt. Allt är förlåtet. Jag älskar bandet igen. Jag vet direkt att jag kommer att återvända till denna låt, hur gammal jag än blir.
"Come on and love me". "She´s a dancer, a romancer. I´m a Capricorn and she´s a Cancer. She saw my picture in a music magazine." Instant classic. Rockpoesi signerad Stanley. Tidlös.
"Anything for my baby". Goff-gaff-rock and roll, kött och potatis. Här har du din rock-biff, tjoff på tallriken! Man käkar snällt och väntar på nästa rätt. Det börjar bli en bra måltid, har redan glömt den trista förrätten.
"She". Oh. My. God. KISS goes Black Sabbath. Eller... jag vet inte vad de goes men jag älskar det. En udda låt i KISS-katalogen. När Stanley och Simmons väl bjuder in andra låtskrivare blir det ibland magi - hatten av till Stephen Coronel i detta fall.
"Love her all I can". Här får du en till köttbit, slafs! Kul låt där koklockan (more cowbell!!) och den udda stämsången på versen klär låten i originella kläder.
"Rock and roll all nite". Skivbolaget bad Paul att skriva en anthem, något som sammanfattar vad bandet står för och som fansen kan sluta upp bakom, i unison allsång. Här har ni. Ingen personlig favorit, men ack så viktig för deras stora genombrott.
Betyg: 8/10.
Bäst: Rock Bottom, She, Come on and love me.
Nästan bra: Getaway.
Personlig kuriosa: Jag återvände mycket riktigt till "Rock bottom": Som ett experiment gick jag in i studion med ambitionen att spela alla instrument, och sjunga låten själv. Resultatet kan ni höra HÄR. (Det gick hyfsat fram till gitarrsolot, där gick det åt helvete.)