KISS: "Hotter than hell" (1974)

Vi måste börja med Riffet. När Ace Frehley kickar igång "Parasite" så får jag ståpäls. Vissa menar att han inspirerade thrashmetallen innan den ens var i sin linda med det riffet. Det kanske inte är så konstigt att Scott Ian, Dave Mustaine och Dimebag Darrell alla hade KISS som förebilder i unga år? 

När jag var liten och plöjde igenom hela KISS´ diskografi, för att utbilda mig om bandet jag precis hade blivit besatt av, stod inte Hotter than hell så högt i kurs, vill jag minnas. I efterhand tror jag att det berodde på den bristfälliga produktionen. Kenny Kerner och Richie Wise lyckades med konststycket att få Peter Criss´ trumset att låta som något han köpt i närmsta leksaksaffär. (KISS tog revansch på trumproduktionen på plattan "Creatures of the night", åtta år senare - men det är en annan story.) När jag lyssnar på Hotter than hell idag så gillar jag den bättre. Det är nästan så att jag till och med kan uppskatta produktionen och tycka att den har sin charm. Skivan är full med bra låtar, och är en naturlig uppföljare till debutplattan - som knappt hann skeppas ut till butikerna innan bandet skyndade in i studion för att spela in nästa. Casablanca Records och managern Bill Aucoin hade målet i sikte: KISS´ storhet skulle byggas genom hårt arbete och tätt intervall mellan skivsläppen.

Det lite sävliga svänget som planterades redan på debutalbumet hittas även här. "Got to choose", "Going blind" och titelspåret är några exempel. Paul Stanley stod stadigt i sångbåset redan på föregångaren, men på "Hotter than hell"-plattan verkar Peter Criss har fått ökat självförtroende som sångare; inte bara är han leadsångare på TVÅ låtar denna gång, han har också en annan självklarhet i uttrycket och påminner om Rod Stewart. Hur många trummisar kan ta den matchen? 

Betyg: 7/10

Bästa spår: Parasite, Going Blind

Bubblare: All the way