KISS "MTV Unplugged" (1996)

Detta måste ha varit en "Jag var där-konsert". Och endast hundratalet personer kan säga så i detta fall, då det var mängden utvalda människor på plats. Det måste också ha varit en magisk kväll, det hörs hur exalterad fansen är som är på plats. Bandet är taggat till tänderna och har roligt när de spelar. Och det låter riktigt bra. En kompis till mig fnös en gång när KISS kom på tal: "Jag har aldrig förstått grejen. Det är för mycket cirkus." Well, cirkusen är en del av grejen, men då har man missat den egentliga grejen: låtarna. Här blir det tydligt. Inget smink, inga bomber, men en kanonplatta. De som säger att KISS bara är sminket och showen har inte gjort sin läxa.

Kul låtval! Låtar som "Coming home", "Going blind", "Plaster caster", "A world without heroes" och "Rock bottom" var fansen inte bortskämda med vid det laget. Creddas ska också de som creddas bör: 

Gene Simmons för sitt feta basljud. Det mullrar på fint på "Rock bottom", exempelvis!

Bruce Kulick, för att han fixar att lira elgitarr-licks på en akustisk gitarr. Det är inte samma grej, tonerna dör fortare och speltekniken är annorlunda. Han gör det med bravur. 

Paul Stanley för att han sjunger (sjöng) så satans bra live. 

"Unplugged"-formatet låg i tiden, och ett flertal band och artister hade gjort MTV-programmet i fråga: Eric Clapton och Nirvana för att nämna några. Och tagningarna hade i många fall blivit smått legendariska. Även KISS kan sälla sig till den skaran, inte minst för att de här bjöd upp både Ace Frehley och Peter Criss på scenen - vilket gav rysningar av välbehag hos fansen. Jag tycker dock att magin finns där redan innan nämnda herrar kommer in: sättningen med Kulick och Singer funkar kanon och arrangemangen av låtarna känns fräscha och inspirerade. 

Personligen håller jag detta som KISS´ näst bästa live-album efter Alive!. 

Betyg: 7/ 10. 

Allra bäst: "I still love you".

I övrigt bäst: "Coming home", "Going blind", "Rock bottom".