KISS "Psycho circus" (1998)
Cirkustema är populärt i rockbranschen. Lenny Kravitz, W.A.S.P. och Mötley Crüe har provat det, för att nämna några. De sistnämnda hade till och med en egen berg-och-dalbana för sitt trumset.
"Psycho Circus" marknadsfördes som en återföreningsskiva med originalmedlemmarna. I verkligheten togs Tommy Thayer in på gitarr och Kevin Valentine på trummor. (Ace och Peter är dock med på ett hörn, med betoning på hörn.) Enligt Paul Stanley var de omöjliga att jobba med och dök inte upp, enligt Peter Criss fick de inte lov att spela. Ja ja.
Cirkustemat passar bra, då låtarna håller så olika klass så att det känns som en berg-och-dalbana. Det börjar fantastiskt med "Psycho Circus", den är så pass bra så att den faktiskt klassar in som en modern KISS-klassiker. Sen bär det av rakt ner i avgrunden med "Within", en av Genes många intetsägande låtar som han har levererat de senaste 35 åren. Därefter går det uppåt igen, "I pledge allegiance to the state of rock and roll" visar Paul Stanley på bästa rockhumör.
Rälsen sluttar lite utför igen på "Into the void", ingen märkvärdig låt men jag blir glad av att höra Ace på både sång och gitarr. Han fick vara med och leka lite grand i alla fall. Jag gillar hans riff - så fort han är inblandad så känns det äkta och på riktigt. Om låten hade haft en starkare refräng så hade den varit riktigt bra.
På "We are one" händer något märkligt; KISS tror helt plötsligt att de är Duran Duran. Det är faktiskt en riktigt bra poplåt, men passar inte KISS. Sen blir titeln lite missledande, "We are one"? Utan Ace och Peter på sina respektive instrument är ni ju inte ens tre fjärdedelar!
"You wanted the best", "Raise your glasses" och "I finally found my way" är en trippel bajsmacka. En trilogi i axelryckningar. Precis när hela cirkustältet håller på att rasa, rycker Paul Stanley ut med tältpinnen som räddar det: "Dreamin´" - ett av albumets bästa låtar. Stanley kan skriva bra refränger när han är på det humöret. "Journey of 1.000 years" har lite göttiga The Elder-vibbar. Men bra? Njae.
Skivan följdes upp av en turné med en gimmick: publiken fick 3D-glasögon, som alla satte på sig vid givna signaler under konserterna. Vid dessa tillfällen tittade man lydigt upp på storbildsskärmarna för att plågas igenom förinspelade filmklipp på bandmedlemmarna, som på olika sätt gjorde rörelser ämnade att förstärka 3D-effekten.
Paul sträcker ut handen mot tittaren. Peter pekar med trumpinnarna mot en, etc. Det sög brax. Jag var på Stockholmskonserten och minns att min känsla efteråt var att de hade tappat det. Dessutom var Ace och Peter tröttare än någonsin vid det laget och när man läser självbiografierna i efterhand kan konstateras att samtliga medlemmar beskriver läget som ohållbart. Gene berättar att de höll så låg nivå att han stod på scenen och skämdes vid flera tillfällen.
Psycho Circus blev KISS´ sista album med Ace Frehley, som hoppade av bandet några år senare.
Betyg: 4/ 10.
Bäst: "Psycho circus", "I pledge allegiance to the state of rock and roll, Dreamin´.