KISS "Sonic Boom" (2009)
Bästa skivan sedan "MTV unplugged", som släpptes tretton år tidigare. Lite överraskande att de levererar en platta med så hög klass så pass sent i sin karriär. Som bekant brukar varje band eller artist ha en "bästa era", en låtskrivar-guldålder då klassikerna kan komma i tät följd. Även om inte Sonic Boom är en klassiker så är det åtminstone en rejäl vitamininjektion.
Det måste sägas, även om det sagts förr: Tommy Thayer och Eric Singer skulle ha haft egna karaktärer. På Sonic boom-omslaget bär de för första gången de forna medlemmarnas sminkningar, på ett skivomslag med KISS. Det stinker. Självklart är det bossarna Paul och Genes beslut, så ingen skugga över Singer och Thayer. Men det är respektlöst mot Ace och Peter, och det har delat fansen i två läger. Antingen för eller emot beslutet ifråga.
Paul Stanley gick från att vara en av världens bästa sångare till att få kämpa med att kunna ta toner och ens kunna genomföra konserter. Inget konstigt egentligen - när KISS slog igenom satte han ribban för vad en människas stämband kan åstadkomma och åldern, de höga tonarterna och operationer tar till slut ut sin rätt. På Psycho circus är rösten lite raspigare än vanligt, men på Sonic Boom är det väldigt tydligt för första gången. Den tidigare knivskarpa rösten är inte kvar. Jag tycker mig höra hur han får kämpa på ett annat sätt, även en auto-tuner någonstans i mixen. Men det funkar.
"Modern day Delilah" är en tung låt som öppnar plattan starkt. (Säger folk ens "plattan" längre?) Dock plågas jag av att höra Tommy Thayer kopiera Ace Frehleys spelstil. Samma sak här som med sminket, han borde ha fått göra sin egen grej istället för att vara en klon. Respektlöst mot både Frehley och Thayer.
"Russian roulette", en typisk utfyllnadslåt a´ la Gene Simmons. Som så många gånger förr handlar även denna låt om hur gärna en kvinna vill ligga med honom, och om hon har riktigt mycket tur så kanske hon får lyckan att göra det. Jesus.
"Never enough" (eller "Evert enouurg", som mobilens ordväljare föreslog att den skulle heta) faller platt. Den borde de gett (läs: sålt) till Def Leppard.
"Yes I know (Nobody´s perfect)" är Genes bästa bidrag, en låt som andas old-school KISS. "Nothing to lose"-vibbar (en låt från debutskivan 1973, för de oinvigda) och som förmodligen hade passat Peter Criss´ sångröst perfekt. Ett utdrag ur texten: "Nobody´s perfect, maybe I come awefully close". Finns det något större Gene Simmons fan än han själv? Förmodligen inte.
"Stand": njae. "Hot and cold": OK då. Sen kommer en skräll: Eric Singer lever upp till sitt efternamn, då han debuterar som leadsångare och smackar in skivans bästa låt medan han ändå håller på: "All for the glory". Go Singer! Inte bara en bra trummis, killen har en bra pipa också.
"Danger us": Stanleys bästa bidrag, även om det inte är någon bra dag i sångbåset. Jag föreställer mig hur den skulle ha låtit om den spelats in under Creatures-eran. Pluspoäng för ordleken "Danger you, danger me, danger us".
"I´m an animal" är ovanligt tung för att vara KISS. Å andra sidan har de tidigare levererat låtar som "She" och "War machine", så någon jättechock är det inte. Sen vill Tommy Thayer också vara med och sjunga lead, så på "When lightning strikes" får han sköta leadsången. Av alla sångare i bandet, både nuvarande och tidigare medlemmar, har han den minst självklara rösten. Nej, Ace Frehley är ingen skönsångare men har en jäkla attityd och ett eget uttryck och det är viktigt i ett rockband. Thayers saknar de förmågorna, man kan nästan se honom framför sig i sångbåset, med ett krampaktigt grepp om textpappret, pliktskyldigt ta sig igenom låten mest för att jobbet ska göras.
Paul Stanley får sista ordet på Sonic boom med "Say yeah", en helt OK låt, varken mer eller mindre.
Betyg: 5/ 10.
Bäst: All for the glory, Modern day Delilah.