Paul Stanley (1978)

Nästa steg i läget "Vi orkar inte med varandra, men måste hålla igång skivförsäljningen" blir att varje medlem gör sitt eget soloalbum. Alla fyra når skivbutikerna samtidigt (1978-09-18), dessutom använder man samma konstnär till omslagen - som dessutom har KISS-loggan i ena hörnet - för att skapa en bild av att det finns en gemenskap. I innerfodralen tillägnar varje bandmedlem sin skiva till de andra. Gölligt! Verkligheten var dock en annan,  som Paul berättar: "Vi önskade varandra framgång och lycka till, i verkligheten var det snarare det motsatta."

Jag kan bara tänka mig tävlingsnerven i bandet, ett band som har fyra bandmedlemmar med starka personligheter. Om var och en släpper ett eget album - hur kan det inte bli en tävling? Och OM det är en tävling - visst vinner den medlem vars soloalbum säljer flest exemplar? Om vi utgår från detta resonemang så kom Paul på en andraplats med sin skiva. 

Den här skivan är hyfsat besläktad med KISS, man rör sig ungefär i samma värld, men färgerna är blekare. Det man brukar säga med legendariska band är att just kemin bandmedlemmarna emellan gör att man får "det". Här saknar jag katten, demonen och Space Ace - det blir lite platt. Låtar som "Tonight you belong to me", "Move on" och "Love in chains" funkar hyfsat men det är ju inte så att jag hoppar upp och ner i ren extas. Möjligtvis håller jag takten med pekfingret mot bordsskivan.  

Jag hade gärna sett att Stanley rockade loss mer, det är då han är som bäst. Här blir han stundtals för pretentiös, det blir för mycket musikal och för lite rock´n´roll. Samtidigt fattar jag att han inte vill göra ännu en KISS-platta, utan skapa något eget. Resultatet blir någonstans mellan "sådär" och "OK". Musikerna spelar bra, låtarna är hyfsade. Men sångaren i världens då mest populära rockband borde kunnat kläcka ur sig något mer spännande. 

Betyg: 4/ 10. 

Bäst: "Tonight you belong to me", "Move on", "Love in chains".